Jag känner mig ganska förrvirad. Mycket som händer och jag försöker verkligen hålla huvudet högt under tiden. Men det är svårt. Jag tvilvar på vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan lita på. Det blir så när de man VERKLIGEN inte tror ska svika en gör det. Ibland känns det som att ingen längre kan överaska mig, men det lyckas de ändå alltid göra och det blir bara värre och värre. När vet man om man kan lita på någon? När vet man att den under inga omständigheter skulle göra något som inte är i ens bästa intresse för mig?
Jag ville inte vara ledsen. Jag vill inte känna smärta. Jag vill inte ha känslan av att mitt liv är på väg precis ditt där jag vara förra året då jag bara kunde se döden som ända utvägen. Jag vill inte tillbaka dit. Men hur gör jag för att inte komma dit? Hur tar jag mig uppåt?
Sedan skolan böra började även mitt skit igen. Sommaren var bra för mig. Den stärkte mig och jag kände mig faktiskt så sjukt lycklig. Sen när skolan började igen hände de massa saker. Saker jag i respekt mot de inblandade inte kommer skriva här men som verkligen krossade mig. Jag fick inte tid att hämta mig, sakta resa mig upp igen utan skolan och all stress som det innebär fortsatte att trycka ner mig så mycket att jag inte längre såg ljuset som jag tidigare sett inom räckhåll. Känslan av att upplevt lycka en kort period och sedan ner i djupet igen fick mig att sjunka längre ner. Grej på grej inträffade, att jag pga av flera anledningar inte kunnat besöka min psykolog eller kurator och att jag kände att ingen kanske förstod sänkt mig mer.
Nu står jag här nere igen. Rädd att tala om för någon vad jag känner. Jag vill inte tynga folk med mina problem, även om jag gör det ibland så undviker jag de som verkligen gör ont. Jag talar om de jag vill men lämnar ute många saker för att jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det vill jag verkligen inte. Men jag vill att folk ska förstå och inte känna sig ensam.
Jag saknar att somna med ett leende, vakna upp på morgonen och känna att det här kommer bli en underbar dag. Jag saknar känslan av trygghet och känslan av att ha dig i mitt liv. Jag saknar så många i min omgivning som antingen är döda, bor långt borta eller av någon anledning inte har den plats i mitt liv den brukar ha. Jag saknar så många och saknaden är jobbig.
Jag är så tacksam över de som hjälpt mig tidigare när jag mått dåligt och de som faktiskt bryr sig om mig. Jag är svag just nu, jag kommer inte kunna vara stark jämt och jag kommer behöva tid. Massor av tid. Jag kan inte säga att jag inte kommer få en ny depression eller att panikångesten inte kommer komma tillbaka. Det är saker som skrämmer mig men jag ska försöka hålla huvudet högt och inte låta mig sjunka så långt som jag gjorde förra gången.
Nu avslutar jag detta inlägg med att säga att jag älskar er alla som bryr sig och att ni är guld värda! ♥♥
Matina Johansson 