||

UPDATE: Jag kommer tidigast komma tillbaka den 1 December. Om pausen blir längre meddelar jag er de då.

Ikväll gjorde jag något som var otroligt dumt. Något som säkert kommer att krossa mig den närmsta tiden. Men jag var tvungen. Jag kände att jag behövde gör de jag gjorde och jag var tvungen att vara ärlig. Mitt hjärta är krossat och juste nu känns det som att det aldrig kommer att kunna klistras ihop.

I am broken and there is not much I left in me.

Jag kommer nu ta en paus från bloggen och en paus från allt. Jag behöver tid att läka och bygga upp mig. Jag kommer kanske inte lyckas men jag måste försöka för annars kommer jag aldrig lyckas…

Sånt är livet

Jag har verkligen pluggat hela denna dag. Har aldrig pluggat så här mycket, eller jag har inte pluggat så mycket men har hjälp en kompis så på sett och vis har jag pluggat!

Nu har jag tagit en snabb dusch och ska snart sova så jag orkar imorgon. Imorgon ska jag försöka plugga mer fast koncentrera lite mer på mig själv eftersom jag har matteprov på torsdag och Buddismen prov på fredag. Mycket skola just nu men så är livet ibland!

Har ingen bild att bjuda på men aja! Vi hörs när vi hörs PoK!!

4 November och födelsedagskalas

Nu har jag precis fixat klart mig och nu väntar jag bara på att mamma ska komma hem. Vi ska nämligen till mormor som fyller 78 år idag!! Så det blir väl lite tårta, fika och massor av prat. Kommer antagligen få vänta på mamma jätte länge för hon ska väl antagligen byta om och fixa sig hon med. Sen ska vi vänta tills Markus och Fia kommer och hämtar oss här. Så ja vi kommer nog inte åka först typ 5 och jag är klar nu. Men det kommer väl hinna försvinna tills dess så kommer nog få lov att fixa om mig.

Idag är jag glad, idag har jag pluggat jätte mycket och idag är det FREDAG!

 

Vänner & bio

Efter att knappt kunnat sovit för att jag varit så rädd efter förra bion så tvingade jag upp mig ur sängen vid 10 då min telefon inte ville att jag skulle sova längre. Efter att jag duschat och fixat mig så åkte jag till mormor och hjälpte henne tvätt fönsterna.

Sedan efter någon timma åkte jag till stan och mötte upp Emma. Vi gick runt lite, åt mat och pratade. Sedan mötte vi även Jennie så vi satte oss och tog en latte med henne och hennes pojkvän. Mycket trevligt!

Vid 4 så kom Nathalie till stan och vi satte oss på donken och pratade deep talk i nån timma innan bion började. Vi såg på En dag och den var helt okej men hatar när filmer inte slutar ”lyckliga” 🙂

20111031-230902.jpg

20111031-230938.jpg

En underbar dag

Igår hade jag en underbar dag med min bästa vän. Först så gjorde vi inget speciellt men mot kvällen gick vi på Paranormal Activity 3 som var den läskigaste filmen jag någonsin sett. Fyfan asså! Var totalt livrädda.

Lite senare så gick vi hem till en kompis och drack lite smått. Sen hände det lite roliga tokigheter på vägen hem till Malin men det var länge sen jag skratta så mycket.

Nu har vi precis ätit en jätte god frukost bestående av macka, gröt och juice och så får vi se vad dagen har att erbjuda. Det är ju trots allt loooooov! 😀

 

 

 

Go Matina!

Vet ni vad? Jag är ännu stoltare över mig själv! I tisdags så tränade jag och Malin thaiboxning vilket var skit tufft, inge vila alla under passet. Men det var ändå skönt efteråt! Och idag så var jag på ett friskis och svettis pass, ett medel pass var det. Så himla skönt att träna och man blir så glad efteråt! 🙂

En resa som aldrig tar slut

På en blogg jag läser var det en tjej som lagt upp dessa videoklipp. Det var på Demi Lovato. Jag har aldrig varit direkt förtjust i henne, inte lyssnat på någon låt eller så men visst har jag sett filmerna Camp Rock. Men att först se den första videon där hon berättar om sin ätstörning, skärning och depression och berätta om låten Skyscraper och sedan höra låten fick mig att bli lite våt om kinden.

Det påminde mig hur många som kämpar varje dag med problem. Att jag är långt ifrån ensam. Att se någon så stor som hon är ha gjort en resa som förändrat hennes liv helt är helt fantastiskt. Jag blir så inspirerad!!

Hon har så rätt när hon säger att man måste ta dagen som kommer. Att det gäller att ta sig igenom dagen som är idag och när man tagit igenom den så tar man nästa dag. Hon har så rätt i de hon säger. Varje dag är en ny kamp och det kommer det vara resten av livet!

Folk som aldrig haft depression vet inte vad de pratar om. Depression är en av de värsta grejerna jag gått igenom. Det är det värsta känslan jag någonsin känt. Att vakna upp varje och undra om det är din sista. Att känna att du inte behövs, att du är värdelös, att allt är skit att det inte finns något på denna jord som kan få dig att le. Att känna att allt ligger utanför din makt. Att undra om du ska orka kämpa dig igenom denna dag också eller om det ska bli din sista dag.

Som ni vet har jag lidit av både depression och panikångest och det är något jag inte ens skulle vilja ge min värsta fiende. Som med depression så kan man inte förstå hur hemskt det är med panikångest om man inte upplevt det.

Jag har kommit en lång väg sen de dagarna men jag kämpar fortfarande varje dag och har en lång väg kvar att gå. Jag har aldrig bett er att tycka synd om mig och det skulle jag aldrig vilja heller. Men om det finns EN person som inte känner sig ensam med sina problem p.g.a. att jag är stark nog att dela med mig så är det värt varenda jävel som tror att jag göra det för att få folk att tycka synd om mig. Jag vill att alla ska veta att bakom de lyckligaste ansiktet döljs oftast de största problemen.

Ingen ska gå ensam igenom sina problem. Det finns hjälp att få. Var inte rädd att ta hjälp! Det är inte pinsamt och du är absolut inte sämre för att du inte orkar kämpa ensam. Alla behöver någon som kan hjälpa en.

Jag avslutar detta inlägg med att tack alla de som hjälpt mig och trott på mig när jag inte själv gjort det. Det är er jag kämpat för, innan jag klarat av att kämpa för mig själv. Ni ska veta att utan er hade jag inte stått här idag. Utan er skulle jag inte leva. Trots att vissa inte finns kvar i mitt liv idag så har ni haft en stor del i mitt liv!

Tack till Malin, mamma, pappa, farmor, min kurator, Ida och många, många fler! ❤

Jag är så stolt över mig själv!!

Jäklar vad duktig jag varit idag och igår!! Igår sprang jag 2.5 km med Malin och idag hade jag första gympa (innebandy + cirkelgym) och nu har jag varit ute i 1 timma. Totalt blev de 5.26 km (mätte med runkeeper) och då gick jag bara 2,3 km. Visst springer jag skit sakta men känslan av att orka springa länge ger mer än snabbheten. Känner mig så sjukt duktig eftersom jag inte sprungit så långt sen jag gick i 3:an. Är så stolt över mig själv!!!!

Jag sjunker

Jag känner mig ganska förrvirad. Mycket som händer och jag försöker verkligen hålla huvudet högt under tiden. Men det är svårt. Jag tvilvar på vilka jag kan lita på och vilka jag inte kan lita på. Det blir så när de man VERKLIGEN inte tror ska svika en gör det. Ibland känns det som att ingen längre kan överaska mig, men det lyckas de ändå alltid göra och det blir bara värre och värre. När vet man om man kan lita på någon? När vet man att den under inga omständigheter skulle göra något som inte är i ens bästa intresse för mig?

Jag ville inte vara ledsen. Jag vill inte känna smärta. Jag vill inte ha känslan av att mitt liv är på väg precis ditt där jag vara förra året då jag bara kunde se döden som ända utvägen. Jag vill inte tillbaka dit. Men hur gör jag för att inte komma dit? Hur tar jag mig uppåt?

Sedan skolan böra började även mitt skit igen. Sommaren var bra för mig. Den stärkte mig och jag kände mig faktiskt så sjukt lycklig. Sen när skolan började igen hände de massa saker. Saker jag i respekt mot de inblandade inte kommer skriva här men som verkligen krossade mig. Jag fick inte tid att hämta mig, sakta resa mig upp igen utan skolan och all stress som det innebär fortsatte att trycka ner mig så mycket att jag inte längre såg ljuset som jag tidigare sett inom räckhåll. Känslan av att upplevt lycka en kort period och sedan ner i djupet igen fick mig att sjunka längre ner. Grej på grej inträffade, att jag pga av flera anledningar inte kunnat besöka min psykolog eller kurator och att jag kände att ingen kanske förstod sänkt mig mer.

Nu står jag här nere igen. Rädd att tala om för någon vad jag känner. Jag vill inte tynga folk med mina problem, även om jag gör det ibland så undviker jag de som verkligen gör ont. Jag talar om de jag vill men lämnar ute många saker för att jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det vill jag verkligen inte. Men jag vill att folk ska förstå och inte känna sig ensam.

Jag saknar att somna med ett leende, vakna upp på morgonen och känna att det här kommer bli en underbar dag. Jag saknar känslan av trygghet och känslan av att ha dig i mitt liv. Jag saknar så många i min omgivning som antingen är döda, bor långt borta eller av någon anledning inte har den plats i mitt liv den brukar ha. Jag saknar så många och saknaden är jobbig.

Jag är så tacksam över de som hjälpt mig tidigare när jag mått dåligt och de som faktiskt bryr sig om mig. Jag är svag just nu, jag kommer inte kunna vara stark jämt och jag kommer behöva tid. Massor av tid. Jag kan inte säga att jag inte kommer få en ny depression eller att panikångesten inte kommer komma tillbaka. Det är saker som skrämmer mig men jag ska försöka hålla huvudet högt och inte låta mig sjunka så långt som jag gjorde förra gången.

Nu avslutar jag detta inlägg med att säga att jag älskar er alla som bryr sig och att ni är guld värda! ♥♥

Hejsan

20111017-102314.jpg

Hej!
Gud så skönt det varit att bara tagit det lugnt i helgen. Hur skönt det än vart att vara ledig är jag fulladdad och redo inför en ny vecka med praktik!

Nästa vecka är man tillbaka i skolan och det ska bli skönt att träffa vännerna men kommer sakna att vara ute på praktik, för det är så himla kul. Man lär sig så himla mycket och så 🙂

Nu ska jag se 2 avsnitt av OTH sen fixa ordning mig inför praktiken 🙂

I can only be one thing… Myself!

Jag önskar att jag vore normalare. Att jag inte brydde mig lika mycket 
om folk som inte bryr sig om mig. Om folk som inte ens vet att jag 
finns. Att jag slutade hoppas på saker som aldrig kommer finnas inom 
räckhåll. Att jag kunde säga att jag gjort precis som alla andra. 

Men det kan jag inte. Och om jag skulle ändra på det, skulle det vara 
att ljuga. Jag kommer aldrig vara söt, vacker, snäll, skämtsam, sann 
- vadsomhelst - på det sättet alla andra vill att jag ska vara. Jag
kommer alltid bara vara precis det jag är nu. Jag är för rädd att
bryta ned de murarna. Jag vill inte leva en lögn.

Förlåt.